VILLAZERO – BYGGET SOM INSPIRERAR EN HEL BRANSCH

En husgrund av trä, ett trätak och ett helt kvinnligt bygglag – varför inte? Villazero har utmanat byggbranschen att tänka nytt och mer hållbart i alla led. Och nu står huset färdigt.

– Vi ville göra någonting på riktigt, säger Gunnar Jönsson, vd på Fiskarhedenvillan.

Villazero är bara lite över 100m² stort, men huset tar för sig med sina tjocka väggar och rejäla taksprång. Den stående träpanelen ser alldeles trären ut, den är kiselbehandlad för att stå emot fukt och röta. Även taket är i trä och dess form ger huset en särskild karaktär.

– Att bygga hållbart är att bygga något som håller över lång tid. Vi ville ge Villazero en bestående känsla. Taket är väldigt robust och uttrycker stabilitet vilket blir tongivande för hela byggnaden. Det ger hela huset en känsla av trygghet och skydd, förklarar Tina Ljunggren, arkitekt i Villazeros team.

Villazero är sannerligen inte vilken villa som helst, utan Sveriges första koldioxidneutrala småhus. Huset är certifierat både enligt Svanen och NollCO₂. Det hela är ett samverkansprojekt med syftet att de inblandade företagen ska lära sig bygga med så liten klimatpåverkan som möjligt.

– Genom det här projektet har vi utmanat både oss själva och många andra i branschen att förbättra sina processer. Vi vill att branschen ska få upp ögonen för att det går att bygga med hållbara metoder, förklarar Helena Tallberg som är projektledare för Villazero.

Idén till projektet kom på en tågresa mellan Borlänge och Växjö. Gabriella Hagman, vd För Mondo Arkitekter, Gunnar Jönsson, vd för Fiskarhedenvillan och Kristina Hansen, vd för Structor Byggteknik Dalarna hade länge pratat om att göra någonting tillsammans inom hållbarhet. Under tågresan började de diskutera idéer och den gemensamma drömmen om att bygga ett klimatvänligt hus. Fönstret i kupén fylldes av post-it-lappar, tankar blev till planer och projektet Villazero var fött.

– Vi ville göra någonting på riktigt, vi ville bygga ett hus som manifesterar vad vi har lärt oss om hållbarhet och göra något som hela branschen kunde lära av, förklarar Gunnar.

För att ta reda på ett hus klimatavtryck används Livscykelanalyser (LCA). Där beräknas påverkan i olika faser, hela vägen från produktionen av materialet till att huset en dags rivs.

Beräkningarna inkluderar transport av materialet till byggplatsen, själva byggprocessen samt husets energiförbrukning.

– De stora koldioxidposterna har funnits i produktionen av byggmaterial. Där har vi verkligen behövt tänka nytt, till exempel gällande betong. Om vi använder trä i stället så sänker vi CO₂-belastningen med 50 procent. Samma sak när vi använder träbaserad isolering i stället för mineralull, förklarar Erik Jäderbrink. Han är verksamhetsutvecklare på Fiskarhedenvillan och har ansvarat för klimatberäkningarna bakom Villazero.

– LCA-beräkningarna breddar verkligen perspektivet och det tycker jag är bra. Hela branschen måste börja tänka i de här banorna. För när vi gör det blir det ringar på vattnet. Fler och fler börjar tänka på var produkterna vi använder kommer ifrån och hur husen vi bor i har byggts. Det är det som kommer att göra den stora skillnaden på sikt.

Projektet ville inte bara uppmärksamma den ekologiska hållbarheten utan också slå ett slag för den sociala hållbarheten och jämställdheten i byggbranschen. Att Villazero har byggts nästan uteslutande av kvinnor har fått stor uppmärksamhet i medierna.

– Vi valde att göra ett statement. Framför allt var det ett sätt att skapa fler kvinnliga förebilder inom bygg. Ett helt kvinnligt bygglag är så pass unikt att det pågår en förstudie som följer laget, berättar Kristina Hansen. Både hon och Gabriella Hagman konstaterar att projektet verkligen har belyst frågan.

– Det här har visat tydligt hur sned könsfördelningen faktiskt är i branschen. Vi fick ihop ett helt bygglag med kvinnor i alla skrån. Men vid sjukdom, förändrad tidsplan och oförutsedda händelser har vi fått ta in killar, för att det helt enkelt inte finns fler tjejer.

Huset står färdigt och Helena Tallberg förklarar att nu väntar utvärdering för att sedan implementera kunskapen i den vanliga produktionen. Bland Fiskarhedenvillans husmodeller finns redan en ny husserie formad med lärdomar från Villazero.

– En skrivbordsprodukt förändrar ingenting. Vi har gjort det här för att vi ville uppmuntra branschen att tänka nytt på riktigt. Villazero har byggts i verkligheten, med alla aspekter som det innebär: en tidsplan, en budget och en privatperson som ska ha någonstans att bo. Att lyfta kvinnliga förebilder i byggbranschen är också något som ska göras i verkligheten. Det är ute i verkligheten vi kan göra skillnad.

SAGAL HITTADE HEM I FALUN

Från det pratsamma men oroliga Somalia, till det tystlåtna men vänliga Sverige.

Resan har varit lång, svår och full av kulturkrockar. Men nu känner Sagal Husein

Omar att hon har hittat sitt hem. Med sina tre språk, många erfarenheter och

stora vänlighet kan hon hjälpa både inflyttade och infödda svenskar.

– Jag trivs så bra här. Jag är verkligen en Falubo, säger hon.

Solen skiner in från balkongen, genom

de skira gardinerna i vardagsrummet.

På väggarna och hyllorna finns både

tavlor med arabiska tecken och prydnader i

klassisk nordisk stil. Här bor Sagal Husein

Omar med sin familj. I den stora soffan

studsar treåriga Abdirahman upp och ner

och skrattar förtjust. Han och hans två syskon

har precis kommit hem från förskolan.

– Det är så fint med förskola, jag får tid

att jobba och barnen får leka med andra

barn varje dag, det är jättebra. Det är perfekt

att vi har så nära dit härifrån, tycker Sagal.

Familjen har bott snart fyra år i Norslund

och trivs väldigt bra. Här har hon nära till

både mataffär och förskola och hon har

vänner som bor i närheten.

– Jag har bott i Falun ända sedan jag kom

till Sverige 2009, berättar Sagal. Jag tycker

väldigt mycket om den här staden.

Sagal är uppvuxen i Somalia, men när

hon var 19 år bestämde hon sig för att lämna

oroligheterna i landet. Hon tvingades sälja

allt hon ägde för att ha råd med ett pass och

en flygbiljett till Europa.

Betalade 200 000 kronor

– Jag betalade en man 20 000 dollar, det vill

säga ungefär 200 000 svenska kronor, för

ett pass med en bild på någon som liknade

mig och en biljett till Sverige. Så snart jag

kommit igenom gränsen på Arlanda tog han

alla papper och lämnade mig ensam. Det är

så det går till, man betalar massor för att få

hjälp över gränsen, sedan får man klara sig

själv, berättar hon.

Sagal tog kontakt med Migrationsverket

och ansökte om uppehållstillstånd.

– Det var svårt i början, allt var nytt och jag

tyckte allt var konstigt. Det är så annorlunda

här jämfört med i Somalia. Jag kom hit

alldeles ensam och hade varken familj eller

vänner här. Medan jag väntade på uppehållstillstånd var det jobbigt, jag kunde varken jobba eller studera och då hade jag nästan

ingen att umgås med. Men när jag väl fick

uppehållstillstånd blev det mycket lättare.

Jag började på SFI och så småningom fick

jag nya kompisar och nu känner jag mig

hemma i Falun.

Tolk och undersköterska

Abdullahi som är 1,5 år kommer fram till

soffan och pockar på mammas uppmärksamhet.

En liten stund sitter han i hennes

knä, innan systern Deqa och hennes leksak

fångar hans intresse och han tultar iväg igen. Sagal ser på barnen och ler. Hon är

just nu föräldraledig i väntan på sitt fjärde

barn som kommer inom kort. Annars jobbar

hon som undersköterska eller språkstödjare.

Hon hjälper till exempel till på sjukhuset

eller hos myndigheter att tolka. Hon pratar

somaliska, arabiska och svenska.

– Jag tyckte svenska var jättesvårt i

början, när jag hörde det första gångerna

trodde jag aldrig att jag skulle förstå ett enda

ord, men man lär sig. Det bästa är att träffa

andra svenskar att prata med, allt går inte att

läsa sig till. Jag gick mycket på språkkaféer,

där finns det många som gärna pratar med

utlänningar och det är jättebra. Det hjälper

också att lyssna mycket, säger hon.

Barnen ska bli svenskar

Sagal lär alla barnen både svenska och

somaliska. De förstår redan både och.

– De förstår båda språken men de

kommer att prata mest svenska, de ska bli

svenskar, säger hon tvärsäkert.

Tillsammans med några vänner har

Sagal startat en somalisk kvinnoförening.

De brukar ordna aktiviteter vid högtider

eller barnaktiviteter. Det händer också att

de ordnat tjejkvällar, då de ser på film, äter

tillsammans eller något annat. De har fått

låna lokaler på området för träffarna.

– Det känns viktigt att man inte bara

sitter hemma som kvinna, tycker Sagal. I

Somalia har kvinnor aldrig tid med något

annat än att ta hand om barnen och sköta

hushållet, men det är annorlunda här. Jag

behöver också egentid ibland.

När Sagal är ledig ägnar hon förstås

mycket tid åt sina barn, men hon tycker

också om att gå och simma, promenera och

träffa sina vänner. Här i Sverige är hon inte

beroende av sin man för sin vardag, en av

många kulturella skillnader.

– Allting är annorlunda. I Somalia är det

till exempel inte alls noga med att passa tider och sådant. Man lagar mat och äter när man känner för det och ska man åka buss går man bara ner till gatan och väntar. Ingen bryr sig om tider, säger hon och skrattar.

Bra system för barn och kvinnor

Sagal föddes 1990, samma år som den

mångåriga diktaturen i Somalia störtades.

Sedan dess har man inte lyckats bilda någon

beständig ny regering och landet är präglat

av mycket oroligheter.

– Här hemma kan jag gå lugnt på gatan,

men där – där vet jag inte om jag kommer

att komma hem ifall jag går och handlar. Jag

undrade hela tiden: ”när är det min tur att

försvinna?”, berättar hon. Hon ser sorgsen

ut, men skiner snabbt upp igen.

– I Somalia kan ingen hjälpa dig om du

inte har pengar. Men här finns ett jättebra

system för barn och för kvinnor och om

någon blir sjuk så får den hjälp.

I den rymliga fyran finns gott om plats

för familjen. Än så länge delar de tre barnen

ett sovrum, men så snart den yngsta

föds kommer det att bli två barnrum i

lägenheten. Barnen har många lekytor och

här är alltid liv och rörelse. Sagals brorson

tittar också in en kort stund på väg till sin

fotbollsträning.

– Jag tycker fortfarande det är lite konstigt

att så många svenskar bor ensamma.

Jag kan inte tänka mig att bo ensam, hela

familjen ska vara tillsammans. Där jag

kommer ifrån finns ingenting som heter

ensamhet. Där är husens dörrar alltid öppna,

säger Sagal glatt och fortsätter.

– Det är en annan livsstil i Somalia. När

jag var på besök blev det en ny kulturkrock

för jag var ovan vid att vara utan rutiner.

Och där pratar alla högt. Svenskar pratar

långsamt och tyst och ogärna med folk de

inte känner. Somalier pratar högt och gärna,

så fort de ser varandra, svenskar är mer

försiktiga.

Älskar sitt nya hemland

Trots alla kulturskillnader älskar Sagal sitt

nya hemland och sin hemstad Falun. Under

alla tio åren sedan hon kom till Sverige har

hon bott hos Kopparstaden och hon trivs

fortfarande utmärkt med det.

– Jag trivs så bra här. Kopparstaden

har varit jättebra att ha att göra med och

lägenheten är jättefin. Det är fint här, alla

ställen i Falun är mina favoritställen. Jag är

absolut Falubo. Så länge jag bor i Sverige

kommer jag att bo i Falun.

DET ÄR RÖRELSE SOM RÄKNAS

Att motivera sig till träning kan väl inte vara några problem för tidigare elitidrottare och VM-medaljörer, eller? Sanna och Jenny Kallur startade podden Motionsklub­ben för att hitta ny lust och inspiration till träning. Och bland ställen att svettas på är skogen en stående favorit.

– Träning ute i naturen slår allt, tycker systrarna.

Det lilla cafét intill motionsspåret har just öppnat igen efter en period av stängt och uteserveringen rik­tigt andas glädje. Här på Lugnets idrottsanläggning i Falun har systrarna Kallur spenderat mycket tid ända sedan de var barn.

– Lugnet har varit lite av ett andra hem, vi växte upp i Järlinden precis här intill så vi behövde aldrig skjuts till träningen, vi sprang ner hit själva, förklarar de.

Jenny och Sanna slår sig ner vid ett bord och hejar glatt på cafépersonalen som är i full färd med att bättra på staketet.

Fortfarande spenderar systrarna gärna tid vid idrottsanläggningen med tillhörande naturreservat. Numera är det dock inte placeringar på de stora tävlingsbanorna som är målet, utan en frisk kropp. Enkelt, men inte självklart ens för tidigare elitidrottare.

– Många tror att vi har någon sorts superdisciplin eftersom vi varit elitidrottare, men så är det inte. Man får kämpa rätt mycket. Tidigare var det vårt jobb att träna, då var det lätt att få det gjort. Men nu när vi dessutom är småbarnsföräldrar så halkar träning lätt ner i prioriteringen, berättar Jenny.

För både Jenny och Sanna har träning varit en så stor del av livet under så lång tid att de först nu som motionärer har upptäckt hur viktigt det är för välmåendet att röra på sig.

– Som elitidrottare har man aldrig några längre uppehåll i träningen. Då känner man inte på samma sätt, vilka effekter träning faktiskt har för måendet. Som motionär kan det gå ett par veckor emellan, då får man gärna en aha-upplevelse när man tar sig iväg på ett träningspass, säger Sanna med ett leende.

Från gymnastik till häcklöpning

Jenny och Sanna Kallur har en framgångsrik friidrottskarriär i bagaget, men de började relativt sent med de grenar de blivit mest kända för.

– Vi var gymnaster från början. Mellan åtta och 15 års ålder var det gymnastik som gällde, alla våra kompisar höll på med det så det var naturligt att vi också gjorde det, förklarar Sanna.

Men en dag när systrarna var 15 år fick en friidrottsledare syn på dem under en skoltävling.

– Sedan hörde han av sig och undrade om vi ville börja med friidrott. Vi testade och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, berättar Jenny.

Under samlingsnamnet friidrott ryms många olika grenar inom löpning, gång, hopp, kast och mång­kamp.

Det var via mångkampen som Sanna och sedermera Jenny upptäckte häcklöpningen. Bland­ningen av fart och teknik var något de visade sig ha fallenhet för.

– Jag hade lätt för det och då blir det ju roligt. Det var verkligen något min kropp förstod och gillade, menar Sanna.

– Friidrotten var så mycket glädje och kraft. Jäm­fört med gymnastiken var det så tillåtande, det var blandade grenar och blandat tjejer och killar. Både långdistansare och kraftpaket kunde träna tillsam­mans och det var så kul, minns Jenny.

Samma år som de tog studenten tävlade de också i Junior-VM i Santiago och det blev deras genom­brott. De fortsatte att tävla på landslagsnivå och succéerna blev fler och fler. Mellan åren 2000 och 2010 har Jenny exempelvis varit svensk mästare inte mindre än nio gånger, i löpning på 100 och 200 meter, häcklöpning samt stafett. Och Sanna har åtta SM-guld och tre EM-guld i häcklöpning. För att bara nämna några av framgångarna. Men idag är det ingen av dem som saknar elitidrotten.

– Jag är glad att jag har fått uppleva allt det där. Men nu är det ganska skönt att kroppen inte bara ska användas till att prestera, säger Sanna.

Idag jobbar Jenny som copywriter och håller före­läsningar tillsammans med Sanna. Sanna gör före­läsningar för företag och på friidrottsgymnasiet, just nu är hon också aktuell som programledare i SVT:s tävlingsprogram Sveriges starkaste familj. Tillsam­mans driver systrarna podden Motionsklubben.

– Vi är både bästisar och syskon. Det är jättekul att jobba ihop. Och när vi gör podd känns det inte som jobb, det känns som vi är ute och leker och bara har en bandare med oss, säger Sanna och skrattar.

Vill prova nya träningssätt

När Jenny flyttade hem till Falun från Stockholm blev systrarna träningskompisar igen. Medan de kämpade med att hitta tiden och motivationen föddes idén till Motionsklubben.

– Vad är det egentligen som säger att man ska hitta sin träningsform och sedan bara hålla på med det. Det finns ju så mycket! Vi ville prova nya saker. Vi tänkte att det kanske finns fler som vi, som får kämpa lite med att få till träningen. Kan vi bli inspirerade så kan säkert fler, menar Jenny.

Motionsklubben är en podd med tillhörande sociala medier som har funnits sedan augusti 2018. Systrarna Kallur driver den själva och släpper podd-avsnitt där de varje gång provar en ny typ av motion. Det har blivit många nya bekantskaper och många skratt.

– Vi har provat hur mycket som helst och träffat massor av nya människor. Det är verkligen jätteroligt. Till en början hade vi alltid ett lager med avsnitt, men nu är det mer från vecka till vecka. Det är aldrig ett problem att hitta på vad vi ska prova, det bara kom­mer upp i huvudet, säger Sanna.

Hittills har de hunnit prova allt från simhopp och padel till poledance, klättring och yoga. Några nya favoriter har dykt upp, en del mer oväntade än andra.

– Jag har en skämskänsla inför att dansa, jag kan inte dansa. Men så bokade Sanna in mig på ett pass hip hop, och det var skitkul! Där gick det verkligen inte att tänka på något annat, man fick fokusera på rytmen och musiken. En härlig timme bara för sig själv, säger Jenny.

En gemensam superfavorit har blivit längskidåk­ningen som både Jenny och Sanna gärna ägnar sig åt även när de inte spelar in podd.

– Det är ett bra sätt att komma ut i skogen även på vintern, tycker Sanna. Jag vill ut i skogen och med skidor kan jag ta mig fram i stort sett överallt, det är jättehärligt.

Skogen – oslagbar för träning

Naturen och skogen är en favoritträningsplats för både Jenny och Sanna. Det kan handla om en jog­gingtur, skidåkning, klättring, eller kanske en vand­ring eller en hajk.

– Det är så skönt att vara i skogen. Det är tystnad och fågelkvitter och mycket att titta på. Skogen ger så mycket härliga intryck utan att det kräver några beslut. Det är vilsamt, tycker Jenny och får medhåll från Sanna.

– Ska man träna så är ju skogen oslagbar. Att dra in skogsluft i lungorna när man flåsar är fantastiskt. Då känner man sig frisk.

Svenskar behöver mer motion

En stor studie vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm har visat att nära hälften, 46 procent, av Sveriges befolkning har hälsovådligt dålig kondition. Enligt studien försämras svenskarnas kondition sta­digt. Sanna och Jenny tror på att sänka tröskeln, att träna behöver inte vara svårt.

– Vi vänder oss lite emot att det måste vara så ambitiöst och proffsigt för att det ska få kallas träning. Det som syns mest i sociala medier är den sidan av träningen som handlar om yta och status. En massa perfekta gymselfies kan lätt skrämma bort folk. Vi vill bidra till att visa den andra sidan, som bara handlar om att röra på sig. Vi vill ta det tillbaka till det enkla lättillgängliga. Träning är så jäkla viktigt att det kanske inte ens ska kallas för träning, ifall det skräm­mer bort folk. Det är att röra sig som räknas, tycker Jenny och hon får medhåll från Sanna.

Kan verkligen vad som helst vara träning? Om man frågar systrarna Kallur får man ett bestämt ja till svar.

– Alla gillar ju inte sport, men det finns annan typ av motion som är lika bra. All form av rörelse som höjer pulsen och får igång flåset räknas. Kroppsar­bete exempelvis, att vara ute och röja i skogen kan vara ett jättebra pass. Man ska hålla på och jävlas lite med kroppen, det är det som är träning, tycker Sanna.

De slår ett slag för vardagsmotionen. Att gå eller cykla till jobbet och till andra ställen.

– Man skulle kunna strunta i bilen oftare, man skulle vara mer fysiskt aktiv och säkert bli mindre stressad också, tror Jenny. Men vi är ju lite bekväma, det är skönare att ligga på soffan.

– Men man tror ju bara det, utbrister Sanna.

– Det kan kännas jättesegt att ta sig iväg, men några minuter in i träningen så mår man mycket bättre. Plötsligt hittar man svaret på sin upplevda seghet eller sitt dålig humör.

Peppande motivation

Trots att alla vet hur nyttigt det är med träning kan det vara svårt att hitta tillräcklig motivation för att ta sig iväg. Poddandet har på många vis löst problemet för Sanna och Jenny som nu kommer iväg varje vecka på någon ny typ av motion. Utöver att hela tiden få vara nyfikna på nya former av träning har det också blivit ett sätt att få ha lite lyxtid tillsammans med sin tvillingsyster.

– Jag tror det är viktigt att man hittar en strategi som fungerar för en själv. Det behöver inte vara ett hårt pass med en PT som ska få dig att komma igång med träningen igen. Det går lika bra att börja med en tio minuters promenad. Det ska vara på din nivå. Jag tror man ska börja på väldigt låg nivå, så att man tycker det är kul och vill göra det igen. Det är då man bygger upp lusten, tipsar Jenny.

– Jag brukar tänka att jag har en kropp. En enda kropp har jag och det bästa jag kan göra för den är att hålla den i rörelse. Jag tycker det motiverar. Man behöver vara snäll mot sin kropp, säger Sanna.

De två systrarna ställer undan sina lunchbrickor och ska just till att gå och byta om. Ett motionspass i skogarna omkring Lugnet väntar. Några bekanta som också besökt cafét stannar till och hälsar. De kommenterar ett avsnitt av Motionsklubben där Sanna och Jenny har testat padel och berättar att de själva provat på efter att de lyssnat på podden. Det konstateras glatt att Motionsklubben nyligen slagit nya rekord i antal lyssningar.

– Vi har fått så mycket fin respons på podden. Ibland får vi meddelanden som man nästan inte tror är på riktigt. Har vi verkligen kunnat bidra till sådant?! Vi blir inte rika på att göra podd, men att folk upp­skattar det så mycket räcker långt, tycker både Jenny och Sanna.

– Vi gör det för att vi själva tycker att det är så kul. Och så länge vi tycker det kommer vi att fortsätta.

FAR OCH DOTTER BYGGER VIDARE PÅ HISTORIEN

Bengt Sahlström hade aldrig kunnat föreställa sig vilka berättelser den gamla Sahlströmsgården bar på. När den först kom i hans ägo ville han inte ens ha den. Men ödet hade andra planer. Idag lägger Bengt och dottern Anna sina egna pusselbitar till historien. Tack vare skatterna som Bengt fann i gamla lådor. Och tack vare skogen.

Det är lunchtid och i Sahlströmsgårdens foajé njuter matgäster av en kopp kaffe på maten. I luften hänger ett stilla sorl tillsammans med doften av kaffe och nylagad mat. Bengt Sahlström stannar till vid de stora fåtöljerna och byter några ord med sina gäster. Han möter många leenden och hälsningar.

– Jag är uppväxt bara några gårdar härifrån och jag var här varje dag eftersom den här gården låg på vägen till skolan. Den dåvarande ägaren Anna Sahl­ström och hennes syskon var gamla redan då och som barn tyckte jag förstås att de var uråldriga. Jag tyckte mycket om henne. Anna var en festlig kvinna, hon var före sin tid och hon lärde mig mycket mer än vad skolan har gjort, säger Bengt och ler.

Han visar en stor målning på väggen ovanför Sahlströmsgårdens reception. Den välkända bilden Juniafton” av Carl Wilhelmson. Bengt pekar på en av kvinnorna på bilden.

– Det är ju Anna ute på fältet här utanför, som Wilhelmson har målat. Var Wilhelmsson här? Är det verkligen möjligt? Det var när jag började få kunskap om vilka stora konstnärer som faktiskt har varit här som det började bli spännande på riktigt.

Sahlströmsgården ligger vid Sirsjöns strand, allde­les i utkanten av Torsby. År 1978 flyttade Bengt efter många år tillbaka hit. En smula ovilligt.

– Erling och Margit Ärlingsson samt Torbjörn Sahl­ström som ägde gården då, ville att jag skulle komma hem och ta hand om den. Jag arbetade som lärare i Arboga på den tiden och var inte alls sugen till en bör­jan, berättar han.

Men kort därefter gick de äldre hastigt bort, med bara några veckors mellanrum.

– Det kom som en stor chock. Plötsligt stod jag där med hela gården. Den var i dåligt skick och jag hade varken kunskap eller pengar för att kunna rusta upp den. Jag visste kort och gott inte vad jag skulle göra, säger han.

Gården gömmer en samlad skatt

År 1984 bildades en stiftelse som fick ta över ägandet av gården och skogen. Bengt hade börjat gå igenom vad som fanns i husets alla lådor och vrår. Ganska snart insåg han att han hade funnit en skatt.

– Det var då jag hittade breven. Överallt låg de, i lådor, skåp och kartonger. Massor av brev till familjen Sahlström från kända och okända konstnärer. Det var otrolig läsning. Många av breven var undertecknade av den tidens främsta svenska konstnärer, berättar han.

Sahlströmsgården ägdes under senare halvan av 1800-talet av lantbrukaren och riksdagsmannen Per Sahlström. Han drev ett större jordbruk, han skaffade sig stora skogstillgångar, han var kommunalnämn­dens ordförande och han var en av de starkaste driv­krafterna bakom bygget av Kil-Fryksdalens järnväg som skapade stora möjligheter för området. Han var välkänd och hade stort inflytande i bygden, varför han fick smeknamnet Fryksdalskongen. Per Sahl­ström hade tio barn, varav tre till hans stora förtret växte upp och blev konstnärer.

Konstnärliga syskon

– Konst stod inte högt i kurs, för honom var det arbetet på gården som var viktigt. Han ville att barnen skulle fortsätta driva gården, inte ägna sig åt konst. Men det är de tre barnen som vi fortfarande pratar om idag, konstaterar Bengt.

Trots faderns missnöje blev Bror Sahlström skulptör, Ida Sahlström blev textilkonstnär och Anna Sahlström ägnade sig åt målning och grafik. De tre syskonen hade ett stort nätverk och många konstnä­rer har genom åren rört sig på gården i Torsby.

Bengt går genom rummen i den tidigare ladugår­den som numera är restaurang och konferenslokal, genom korridorerna i den moderna hotellbyggnaden och över gården till det gamla boningshuset som nu fungerar som museum. Han pekar ut vilka tavlor som hänger på väggarna. Målningar, skulpturer, textilier och andra konstverk pryder varje hörn av gården.

– Carl Wilhelmson, Ivan Aguéli, Karl Nordström, Siri Derkert, Philippe Marie Picard…

Han kan varenda verk och varenda konstnär, därtill har i stort sett alla verk en historia att berätta.

– Vi har inga affischer på väggarna, allting är riktig konst. Det är så det ska vara, förklarar han.

Kring förra sekelskiftet var det populärt att välbär­gade personer från storstäderna åkte på rekreations­resor till landsbygden. Hit till Torsby kom man för att leva lantliv och för att måla.

– Det var en otrolig öppenhet som rådde här på Anna Sahlströms tid. De hade ofta gäster som fick bo och verka i den vackra och rogivande miljön. Ibland stannade de i månader. Det var en otrolig gästfrihet från familjen. Ofta lämnade konstnärerna något verk här, som tack, berättar Bengt.

Den öppenheten verkar Bengt och hans familj inställda på att behålla. Varje år kommer nutida konstnärer hit på vistelsestipendium. De bor och verkar en tid i gårdens ateljé för att sedan hålla utställning i galleriet. Förhoppningsvis lämnar de något verk på gården och lägger på så vis sin del till konstsamlingen.

Utan skogen hade det aldrig gått

Sahlströmsgården ligger naturskönt med utsikt över Sirsjön. Utanför hotellfönstren går några rådjur och betar på ängarna. På andra sidan sjön tar de täta värmländska skogarna vid. Skogarna som varit själva förutsättningen för att Sahlströmsgården blivit vad den är idag.

– Jag tyckte att gårdens historia var så otroligt spännande och värd att berätta för fler. Vi hade inga pengar, ingenting. Men vi hade en idé. Och vi hade skogen, konstaterar Bengt.

Till Sahlströmsgården hörde stora skogsskiften sedan Per Sahlströms tid. Genom att avverka har man kunnat finansiera upprustningen av gården.

– Utan skogen hade det aldrig gått. Men jag har fått ta hjälp med den, för jag kunde ingenting om skogs­skötsel. Min virkesköpare kom med ett erbjudande som jag nappade på. Jag har fått hjälp med att göra en skogsbruksplan och med de åtgärder som har behövts. Det är skönt att ha kunskapen i ryggen och det är roligt att vara med och titta när det ska avverkas eller göras någon annan åtgärd. Då lär jag mig hur de gör. I dagarna ska jag ut och titta på markberedning, för vi ska sätta plantor nästa år. Sedan är det mycket som ska röjas också. Det känns viktigt att skogen sköts på ett bra sätt, det är ju stiftelsens inkomst och den ska finnas där för framtiden, säger han.

Just nu jobbar man mycket med att ordna bättre åldersfördelning i skogen. Sviter av tidigare angrepp från granbarkborre har gjort fördelningen ojämn. Men senaste åren har Sahlströmsgårdens skogar klarat sig förhållandevis bra från insekter.

– Jag tycker mycket om att vara ute i skogen, det är så skönt med den friska luften och naturen. Nu för tiden har benen lite svårt med ojämn terräng, men jag promenerar så gott jag kan och plockar bär och svamp. Jag tror inte att det är bra för människor att bo i storstäder, man behöver naturen, den mår man bra av.

Idag ägs Sahlströmsgården och skogen av stiftel­sen Familjerna Sahlström och Ärlingssons minnes­fond. Men Bengt och hans fru Ann-Katrin startade ett bolag för att kunna driva restaurangen och seder­mera hotellet. Numera jobbar även dottern Anna Sahlström i företaget. Det var Anna som planterade idén om ett hotell på Sahlströmsgården. Hon flyttade upp från Stockholm och noterade att det fanns efter­frågan på övernattning.

– Jag tyckte det var synd att vi behövde tacka nej till förfrågningar från stora sällskap som till exempel ville ordna bröllop här. Så hotell blev det, säger hon.

Nästa generation tar gården vidare

Eftersom Bengt och Ann-Katrin börjar bli äldre har de haft ett familjemöte med sina respektive barn och alla är överens om att det är Anna som ska ta över verksamheten.

– Det känns väldigt naturligt att ta över, jag har så bra stöttning och försöker att lära mig så mycket som möjligt hela tiden. Jag drivs av att göra det så bra det bara går för gästerna. Det ska vara välplanerat, ner på minsta detalj och det ska kännas gemytligt. Att ta väl hand om gästerna är min grej, säger Anna.

Under resan med gården har Bengt fått lära sig mycket. Allt från att laga mat till hela busslaster med gäster till att lägga golv, hålla borgerliga begravningar och guidade visningar för konstprofessorer. Han verkar ständigt söka ny kunskap.

– När jag hittar något konstverk på gården som jag inte vet något om, då placerar jag det i första rummet på visningen. Alltid kommer det någon gäst som kän­ner igen verket eller signaturen och då kan jag lära mig något, förklarar han glatt och fortsätter.

– Man måste ha utmaningar, annars blir det för tråkigt. En turism-expert var här för länge sedan och sa att det aldrig skulle gå att driva något här. Det var det bästa han kunde ha sagt, för då tänkte jag: nu ska han få fel!

Bengt plockar upp en hammare som ligger på en fönsterbräda och mumlar om att han får fortsätta med det där senare. Fortfarande håller han de flesta guidade visningarna på gården och tänker fortsätta att göra det.

– Jag håller på så länge jag orkar. Jag måste ju få tänka också, det är viktigt annars kan man slamma igen, säger han och skrattar.

TRÄ FRÅN TOPP TILL TÅ

Går det att göra vad som helst i trä? Ja, kanske. När Stina Gunnarsson designar är utgångspunkten att allt går. Och efter vägen skapas mode på ett nytt, hållbart och ibland oväntat sätt.

Stina Gunnarssons företag Just Wood, är precis vad det låter som – bara trä. Allt från massivt trä till nanocellulosa. Hon designar smycken, accessoarer, kläder och andra modeprodukter. Allting av trä.

– Jag har alltid gillat trä, jag tror intresset kom från träslöjden. Jag hade en väldigt bra träslöjdlärare som lät mig experimentera och skapa. Jag fick känslan av att jag kunde göra allt i trä, och den känslan har jag fortfarande kvar, berättar hon.

Stina Gunnarsson är civilingenjör inom maskin­teknik och specialiserad på träteknik. Efter flera år i möbelbranschen undervisar hon nu på universitetet i Linköping. Men vid sidan om det driver hon Just Wood som växer så det knakar.

– Jag går igång på att folkbilda, så jag har riktat in mig på det. Förutom designen så föreläser jag mycket om trä, för skogsägare, föreningar och andra som är intresserade. Vi bor ju i ett skogsland, jag tycker att vi borde veta mycket mer om vår råvara och vad vi kan göra med den. Många reagerar till exempel på att man kan göra kläder av trä, men det är inte alls något nytt. Det har gjorts sedan 20-talet, förklarar Stina.

Mycket av tanken bakom Just Wood handlar om att skapa medvetenhet kring vilka material som faktiskt ligger bakom produkterna. Därför har Stina Gunnarsson döpt sina produkter så att kunden för­står vad det är gjort av. Med hopp om att fler ska välja produkter av förnyelsebara material.

– Vi är ju så vana vid fast fashion, att det är billigt med kläder, skor och smycken. Konsumenten blir mer och mer medveten, även om plånboken fortfa­rande styr mycket. Men jag hoppas att fler kommer att välja hållbart framöver. Jag ser framför mig att vi kan klä oss från topp till tå i trä.

Det märks att Stina Gunnarsson känner sitt material. Hon vet precis varför hon valt vilket träslag till vilken produkt. Hon utnyttjar träets egenskaper till max, exempelvis att det är lätt. Något som är väldigt användbart inom mode. Stora örhängen, ringar och till och med hela väskor är inga problem.

– Men den främsta fördelen med trä är ju att det binder koldioxid. Med tanke på klimatet så är det den absolut största nyttan för alla som är i skogs­branschen. Men sedan har trä också väldigt hög specifik styrka, det vill säga det är väldigt starkt i för­hållande till sin storlek. Trä är inte dimensionsstabilt, så det får man jobba runt, men längst med fibrerna är det väldigt starkt. Jag brukar visa en liten dragprovsstav på mina föreläsningar, som håller för ett tusen kilo dragkraft, förklarar hon.

Andra fördelar med att arbeta med trä är att det är lättillgängligt och förhållandevis billigt. För det mesta. Stina är noga med att hämta material så nära ifrån som det bara är möjligt. Helst svenskt, men hon letar absolut inte utanför Europa.

– Mina kunder undrar ibland oroligt om inte skogen kommer att ta slut om vi gör allting i trä. Men ingen statistik pekar på något sådant. Vi har en skogsvårdslag och vi återplanterar så den svenska skogen kommer absolut inte att ta slut. För mig känns det viktigt med förnyel­sebart material, men också att processen för att få fram materialet är hållbar. Med trä från Europa kan man känna sig trygg, säger hon.

Oftast utgår Stinas design från materialet och dess egenskaper. Vid ett tillfälle fick hon en mängd eneträ som doftade fantastiskt gott. Hon ville göra något som gjorde att doften av skog gick att ta med sig – och sniffringen var född.

Den lilla träbiten på ringen är obehandlad för att inte tappa sin doft, och i paketet medföl­jer ett litet slippapper så att kunden själv kan fräscha upp ringen efter en tid.

– En produkt av god kvalitet håller längre. Och med smycken och möbler kan man faktiskt arbeta med sitt material och förnya det själv. Det slitna och mörka kan man slipa av och så ser den ut som ny igen. Slippapper kanske folk har hemma, men jag skickar med ett för att hjälpa och påminna kunderna om att de faktiskt kan vårda sina prylar. Jag tror verkligen på trenden att laga och fixa istället för att slänga, berättar Stina.

Ett annat exempel är smyckesserien Kvist som kommit till utifrån nedfallna kvistar av olika träslag. Med lite lack, med eller utan färg, blir de örhängen, manschettknappar och ringar med mycket personlighet.

– Jag får frågan ibland var alla idéer kommer ifrån. Det vet jag inte riktigt, de bara kommer. Det är en del av att jag älskar det jag gör, jag får verkligen utlopp för all min kreativitet. Jag har massor av idéer som ligger och väntar.

SINEKE OM SINA 60 ÅR I KOPPARSTADEN

Även om livet kan vara tufft ibland, så är det aldrig kört. Det är Sineke

Ängsås fasta övertygelse. Det har alltid varit viktigt för henne att vara

en medmänniska och hennes positiva inställning har följt henne genom

livet, precis som hennes hyresvärd har gjort. Sineke har faktiskt bott i

åtta olika lägenheter hos Kopparstaden, i hela 60 år.

Vintersolen strålar genom vardagsrumsfönstret. Sineke Ängsås sätter

sig i den bekväma fåtöljen, med ryggen mot balkongen eftersom solen bländar.

Där utanför skymtar takåsarna i Falu

centrum. Härifrån har hon nära till i stort

sett allt hon behöver och hon trivs bra, både

med lägenheten och med hyresvärden. Så

bra att det har blivit 60 år hos Kopparstaden.

– Jag satt och tänkte igenom var vi har

bott under alla år. Tänk att det har hunnit

bli så länge, säger hon och skrattar.

År 1960 flyttade Sineke Ängsås in

i sin första egna lägenhet. Det var på

Manhemsvägen där lasarettet hyrde

personalbostäder. Där hade hon ett rum

med tvättställ, delat kök och badrum i

korridoren.

– Jag var 20 år då och färdig barnsköterska,

liksom flera andra flickor i korridoren. I huset

bodde sjuksköterskor, biträden och barnsköterskor.

Vi var ofta bjudna till regementet

på dans och vi hade en väldigt fin gemenskap i huset. Även om vi fick tvätta för hand i badkaret så minns jag att det verkligen var en härlig känsla att ha sitt eget hem.

Flyttade in 1964

När Sineke träffade sin blivande man, flyttade de ihop i en lägenhet på Seminariegatan med 1,5 rum och kök. Det var 1964.

– Det var inte stort, men vi trivdes med

det. Vi var ju vana att bo trångt och huset

hade tvättstuga i källaren, det var en riktig

lyx, berättar hon.

Året därpå föddes deras första barn.

Sineke var mån om att kunna vara hemma

med sonen. Så istället för att lämna honom

på daghem var hon med honom på dagarna

och jobbade nätter och helger.

– Jag jobbade på lasarettet med prematurer

och sjuka barn upp till ett år. Min man var ju

hemma på kvällarna och helgerna så att jag

kunde sova lite före och efter jobbet. Det var

inga konstigheter. Jag tror man värderade livet annorlunda på den tiden. Att ha en massa tid för sig själv var inget man förväntade sig, säger hon med självklarhet i rösten.

Delade på andelstvättstuga

1967 flyttade familjen till Kvarnberget.

Det fanns ingen tvättstuga i huset, men en

andelstvättstuga fanns högst upp i backen.

– Dit gick vi med både barn och tvätt i

vagnen. Vi hade en väldigt trevlig vaktmästare som ibland hjälpte oss mammor uppför backen. Vi var flera hemarbetande mammor i området som ofta träffades i parken om dagarna och hjälptes åt med varandras barn, berättar Sineke.

I sin nuvarande lägenhet har hon inrett

trivsamt, med mycket värme och färger.

Hyllorna är fulla av böcker och på väggarna

hänger många tavlor och fotografier. På en

skänk står ett svartvitt foto av henne själv,

som ung flicka och ny i ett främmande land.

– Jag växte upp i Holland, men vi flyttade

hit efter krigets slut, 1946. Det var inte lätt

att komma till ett nytt land, med jobbiga

minnen och ett helt nytt språk, minns hon.

Engagerar sig och stöttar barn

Men den tuffa starten har Sineke vänt till en

styrka. Hon har engagerat sig mycket i att

stötta barn och föräldrar som har det tufft.

Hennes egen familj har tagit emot både

sommarbarn och varit avlastningsfamilj.

– Enkla rutiner, kärlek och trygghet,

det är viktigt för alla barn. Jag utbildade

mig till förskolelärare och har arbetat åt

Falu kommun i cirka 40 år. Det gör jag

fortfarande när de behöver personal. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, jag har gärna

arbetat med barn och föräldrar som har

särskilt behov av stöd. Det är lätt att säga att

man förstår, men jag tror att det är lättare att

förstå på riktigt om man själv har varit med i den verkligheten, förklarar hon.

I takt med att familjens behov har förändrats

har också lägenheterna gjort det. Hon

har bott både på Kvarnberget, Knoppen och

i centrum. Med två barn i familjen blev det

större lägenheter och sedan färre rum igen

när barnen flyttade ut.

– Det är så enkelt med lägenhet och vi har

alltid haft bra kontakt med Kopparstaden.

Nu för tiden finns det fler regler för vad

man får göra i lägenheten eller inte, och

bovärdarna är inte lika nära längre eftersom

de har större områden att sköta. Men vi har

trivts väldigt bra hela tiden, säger hon.

2010 gick flytten till Björken, 2 rum och

kök med utsikt mot Korsnäsvägen. Det finns

tvättstugor på varje plan och Sineke har en

stor fin balkong. Sedan 1,5 år är hon änka

och saknaden är förstås stor, men hon är

aktiv och har kvar den positiva inställning

som hon haft med sig hela livet.

Gläds åt livet

– Jag gör mycket om dagarna. Jag går till

gymmet, jag går och lyssnar på musik, jag

träffar vänner och familj. Jag föreläser ibland

om mitt liv och mina erfarenheter, säger hon

och fortsätter.

– Det finns fortfarande så mycket att

glädjas åt i livet och jag är tacksam att få

vara med. Såklart har man svåra perioder

ibland, att bli ensam har till exempel varit

tufft. Men jag har mina barn med familjer

och många vänner här i stan. Jag tänker som jag säger till ungdomarna: det är jobbigt

ibland, det betyder inte att det är kört. Det

är aldrig kört!

EN SKOG BLIR TILL

Planteringen är kanske den viktigaste investeringen en skogs­ägare gör. Skogen kan vinna så mycket som fem år på att få en bra start. Stora Enso äger sedan en tid tillbaka tre plantskolor i Värmland, Dalarna och Gästrikland. Här läggs grunden till många av Sveriges kommande skogar.

På håll ser det ut som stora gröna mattor utbredda på gårdsplanen. Det är lugnt och stilla kring de stora växthusen, gruset knastrar på den lilla vägen som går upp till kontorsbyggnaden. På närmare håll syns det att de gröna ”mattorna” i själva verket är stora bäddar med tusentals små taggiga plantor.

– De här tallarna planterades i maj och har just börjat anta höstskepnad. Där borta har vi de plantor som har växt hela säsongen och snart är klara för leverans, säger Yvonne Hedman Nordlander och pekar.

Yvonne är vd för Stora Enso Plantor som består av tre anläggningar. Plantskolan Sjögränd i Värm­land, Nässja plantskola i Gästrikland och så här, Plantskolan Sör Amsberg i Dalarna. Tillsammans är de Sveriges tredje största skogsplantproducent.

– På hösten har vi bråda dagar här, när vi ska packa plantor för leverans. Under sommar och höst, som är vår högsäsong, arbetar runt 20 personer här, berättar plantskolechefen Oskar Skogström och öppnar dörren.

Där inne liknar det mer en tomteverkstad. Här körs pall efter pall in med plantor som plockas ur sina odlingsblock och packas i lådor med cirka 140 plantor i varje. Odlingsblocken töms sedan på resterande torv och rengörs. Allt efter ett effektivt löpande band system.

– Vi behöver hålla ett stadigt tempo här för att hinna med. Varje år levererar vi omkring 60 miljoner plantor från våra tre plantskolor, berättar Yvonne Hedman Nordlander.

Mångårig kunskap fungerar än

Här i Sör Amsberg har plantskolan funnits sedan 1952 som en del av Stora Kopparberg, senare som Bergvik Skog under 15 år och numera åter i Stora Ensos regi. I kontorslokalens korridorer sitter foton från 50- och 60-talet då timmer flottades på älven nedanför och all odling på plantskolan skedde på friland. På den tiden odlade man plantorna i ” paper­pots ”, ett kruksystem av papp som påminner om cellerna i en bikupa. Men pappcellerna orsakade en del problem, exempelvis med rotsnurr på grund av att pappret inte löste upp sig så lätt som det var tänkt. Därför utvecklade plantskolan i Sör Amsberg ett nytt system, det kallas Planta 80 och används fortfarande.

– Nu har vi istället stora odlingsblock som återanvänds, vi plockar ur plantorna och packar dem i kartong när vi levererar. Blocken är väldigt öppna i botten så att rötterna kan växa rakt ut och vi slipper rotsnurr. Det är en stor vinning. Rotsnurr är runtgående rötter som ofta uppstår i blomkru­korna hemma i fönstret. Dessa deformerade rötter följer med plantan hela dess liv och gör ett stort träd instabilt. Med det här systemet kan vi dessutom använda blocken många gånger, de äldsta har varit med sedan 90-talet, berättar Oskar Skog­ström.

Ett trädliv tar sin början

I Sör Amsberg odlas gran och tall, mestadels av nordligare provenienser. Det innebär att de är anpassade för ett nord­ligare klimat och klarar sig bättre om de planteras i mellersta eller norra Sverige, jämfört med om de planteras i Skåne.

Från det att fröet gror till att plantan är färdig att leverera tar det ungefär ett år, ibland ett och ett halvt.

– Vi sår i tre omgångar varje säsong, i mars, maj och juli. Fröna får gro inne i växthuset tills de är 4–10 centimeter höga. Då får de komma ut på friland och fortsätta växa till sig, berättar Oskar.

Den första omgången står på friland och lapar sol till mitt i sommaren. Därefter kan får de så kallad långnattsbehandling. Genom att ett mörkläggande tak dras över dem på eftermiddagarna, simuleras en kortare dag.

– Plantan anpassar sig efter tillgången på dags­ljus. När dagarna blir kortare, det vill säga när plantan får färre timmar med solljus per dygn, då tror den att det är höst och tillväxtprocessen stannar, förklarar Yvonne.

Plantorna luras att tro att hösten har kommit för att inte bli för höga. De behöver balans mellan sin rotdel och sin gröndel för att stå emot väder och vind.

– När plantorna slutar växa på höjden sätter de knopp och blir istället lite grövre och stadigare inför vintervi­lan. Då kan de ställas in i frysrum utan att ta skada av låga tempe­raturer. När de sedan kommer ut på våren kan vi leverera dem för vårplanteringar, säger Yvonne och visar de små knopparna i plantor­nas topp.

Skolar för en hållbar skog

Mitt i växthuset finns en gång för att ta sig fram, i övrigt är hela ytan täckt av odlingsblock med plantor. Lyfter man blicken några meter framåt så är likheten med en matta än en gång slående. I mitten av växthuset glider några personer fram på en slags rullande hylla strax ovanför gran­mattan. Det är rensningsteamet som plockar bort oönskad växtlighet.

– Plantorna som växer upp här får vad man kan kalla en perfekt start. Det gör att de är ordentligt välladdade när de kommer ut i skogen och orkar växa mycket mer. En planterad skog växer sig en meter hög på ungefär fem år från plantering, medan en självsådd skog från fröträd får samma höjd på 6–10 år från avverkning. En skogsägare som tänker i cykler av 70–80 år tjänar mycket på flera års bättre tillväxt. Dessutom finns en större tillväxtpotential i förädlade plantor, konstaterar Oskar.

Växthusen har genomgått en renovering senaste åren och fått ny uppvärmning. Numera värms de upp av pellets, givetvis från Stora Enso.

– Det är ett fint kretslopp. Dessutom mycket miljö­vänligare än den tidigare oljepannan, säger Oskar.

Miljö- och klimatfrågorna är förstås ständigt på tapeten hos plantskolorna. Hela tiden jobbar man med att förbättra och rusta verksamheten till att bli ännu mer hållbar. Nya miljövänliga täckmaterial tas fram och man bedriver tester för att klara framtidens klimat.

– Vi ligger 200 år framåt i våra planeringar inför anläggande av nya fröplantager. Hur kommer klima­tet vara då och hur ska vi anpassa oss efter det? Vi odlar på frön från de bästa träden, och sedan odlar vi på de bästa från den generationen och så vidare. Vi har kommit ganska långt och fått fram väldigt raka, starka träd med bra tillväxt. I och med klimatföränd­ringarna jobbar vi nu mot att odla fram provenienser som ska klara klimatomställningar på både plus två grader och minus två grader, berättar Yvonne.

– Man kan tycka att sydligare typer skulle klara ett varmare klimat bättre. Men ett varmare klimat ger också mer extremväder och det är de nordligare typerna bättre anpassade för. Det kan ofta vara bra att välja ett nordligare frömaterial av just det skälet, fyller Oskar i.

Plantera rätt för en livskraftig skog

Det räcker förstås inte med välskolade och friska plantor för att få en välmående skog. Planteringen är jätteviktig för att skogen ska få bästa möjliga start. Här är det lätt att göra fel, menar Oskar Skogström och Yvonne Hedman Nordlander.

– Om jag bara skulle ge ett enda råd, så skulle det vara att djupplantera, säger Oskar.

Med djupplantera menar han att hela rotdelen ska ner i marken, gärna 2–6 centimeter upp på gröndelen.

– Hellre att lite av gröndelen hamnar nere i jorden, det gör ingenting, det viktigaste är att torvdelen inte sticker upp för då torkar rötterna ut. Man ska också tänka på att vattna innan man planterar, gärna doppa plantorna i en bäck eller något liknande så att de verkligen är fuktiga när de planteras. Det är det absolut bästa sättet att förbereda en bra start för plantorna. Det räcker inte att det just har regnat och är blött ovanpå marken, plantorna behöver fukten med sig ner, förklarar Oskar.

Stora Enso Plantor levererar plantor både till Stora Ensos egna marker och till större och mindre mar­kägare. De flesta tar hjälp av professionella plante­rare när plantorna ska i jorden.

– Det är mycket att tänka på. Planteringspunkten är viktig och även trädslagsvalet, ska du ha gran eller tall avgörs av vad marken är lämpad för. Är det tall­mark så växer inte gran lika bra och vice versa. Sedan är det olika hur man planterar om man vill fokusera på hög tillväxt eller hög överlevnad, förklarar Oskar.

– Vi har precis börjat sälja en ny typ av näring som förbättrar både tillväxt och överlevnad. Det heter arGrow^® Granulat och är små kulor med arginin som släpps ner i rotzonen vid planteringen, lägger Yvonne till.

Hon visar hur man monterar flaskan med kulorna på planteringsröret. Sedan trampar man på en spak när röret är nedstucket i jorden och exakt 40 små kulor släpps ut kring plantans rot.

– Det är väldigt effektivt att ge plantan näring direkt när den kommer i jorden. Det hjälper plantan att snabbt bilda rötter som förser den med vatten och näring. Snabb etablering är viktigt för plantans överlevnad. Arginin är rent kväve som plantan inte ens behöver omvandla för att kunna ta upp. Kulans hölje är självklart i biomaterial och nedbrytbart, förklarar Yvonne.

En annan sak att tänka på är planeringen. Stora Enso Plantor baserar odlingsmängden på på beställ­ning och det tar 1–1,5 år innan plantorna är klara för leverans. Det smartaste är därför att beställa plantor i samma veva som det ordnas med slutavverkning.

– Tänk till i god tid. Beställer du som senast i februari kan du oftast få ut dem i april året därpå. När plantorna sedan har levererats så ska de inte stå för länge i sina kartonger. Får de vatten varje dag så klarar de sig förstås ett litet tag, men det bästa är att plantera så fort som bara möjligt, råder Oskar.

På plantskolan använder man en mängd kartor för att hålla reda på vilka plantor som växer var och vart de ska flyttas härnäst. Men även om det är en industrialiserad form av odling, så finns en stor del hantverk kvar.

– Det är många beslut som måste tas på plats när det är dags. Vi måste hela tiden ha manuell koll på hur långt plantorna har kommit. Givetvis måste vi också förhålla oss till väder och vind, man kan ju aldrig riktigt veta när första frosten kommer till exempel. Det går att göra en grov plan, men det går nästan aldrig att följa den exakt, säger Oskar med ett skratt.

Så ger du din skog en bra start

• Välj rätt träslag för din marktyp.
• Beställ dina plantor god i tid. Helst samtidigt som du ordnar med slutavverkningen.
• Vattna ordentligt. Doppa gärna hela kartongen precis innan du planterar.
• Plantera så snart efter leveransen som du bara kan. Ju snabbare plantorna kommer i jorden, desto bättre.
• Djupplantera!

Stora Enso Plantor

• Sveriges tredje största skogs­plantproducent med tre anlägg­ningar i Värmland, Dalarna och Gästrikland.
• Plantskolan Sör Amsberg star­tade 1952, Sjögränd startade 1943 och Nässja 1955.
• Stora Enso Plantor odlar gran och tall som levereras mestadels till markägare i mellansverige.
• Man odlar stora volymer endast på beställning och varje år levere­ras 60 miljoner plantor.